Här postar vi allt möjligt (Sida 917 av 917)

En kväll i Norrköping.

Det började som det alltid börjar i Norrköping: med en dålig idé och en ännu sämre plan.

Mortis stod utanför Centralstationen med en ryggsäck som lukade som om någon hade kokat hopp och ångest i den i tre dagar. Han var klädd i en oversized svart hoodie med texten ”Jag är inte deprimerad, jag är bara nordisk”, och han stirrade på sin telefon som om den skulle ge honom en exit-strategi från verkligheten. Det gjorde den inte.

Bleppe dök upp fem minuter för sent, som vanligt, med en flaska billig vodka i ena handen och en påse gummibjörnar i den andra. Han var redan lite röd i ansiktet och log som en man som precis hade insett att livet är en dålig komedi där han själv är punchlinen.
”Mortis, min älskade katastrof”, sa Bleppe och kramade honom så hårt att Mortis nästan tappade andan. ”Idag ska vi dö. Men på ett sexigt sätt.”

Bussis kom sist. Han kom rullande på en elsparkcykel som han hade ”lånat” från någon stackars student utanför Campus Norrköping, med en rosa fjäderboa draperad runt halsen och en look som skrek ”jag har redan ångrat det här men det är för sent att backa”. Han hoppade av, kramade dem båda samtidigt och viskade:
”Jag har ätit en svamp. En enda. Men den var… ambitiös.”

De tre såg på varandra. Sedan började de skratta. Det var det där speciella skrattet som bara uppstår när tre homoerotiska katastrofer inser att kvällen kommer att bli legendarisk på precis fel sätt.

De började på ett hål i väggen vid Drottninggatan. Någonstans mellan tredje och fjärde shoten av något som smakade som om det hade destillerats i en kemisal började verkligheten bli… lösare. Väggarna andades. Lamporna blinkade i takt med Bussis hjärtslag. Och Bleppe, som alltid var den mest impulsiva, lutade sig plötsligt över bordet, greppade Mortis i kragen och kysste honom hårt.

Mortis frös en sekund. Sedan kysste han tillbaka, tunga mot tunga, medan Bussis satt och tittade på dem med stora, glänsande ögon och mumlade:
”Åh fuck. Det här är bättre än dokumentären om myror jag såg igår.”

De lämnade baren när Bleppe bestämde sig för att de behövde ”mer yta”. Mer yta visade sig vara en öppen bakgård bakom ett gammalt industrihus nära Motala ström. Där fanns en gammal soffa, en trasig högtalare och en ljusslinga som någon hade glömt kvar efter en studentfest. Det var perfekt.

Bleppe kopplade in sin telefon. Musik började spela – något psykedeliskt, långsamt, med bas som kändes som om den masserade deras inre organ. Bussis tog av sig tröjan. Sedan byxorna. Sedan stod han där i bara boxershorts och fjäderboan, och log som en galen ängel.

”Kom igen då”, sa han. ”Ni har redan kysst varandra. Nu är det min tur.”
Mortis var den som drog honom närmast. De kysstes medan Bleppe stod bakom Mortis och började dra av honom hoodien. Händer överallt. Mun mot mun. Mun mot hals. Mun mot bröst. Bussis fnissade när Bleppe bit honom lätt i nacken.
”Du smakar som ångest och billig vodka”, sa Bussis. ”Jag älskar det.”

De sjönk ner på den gamla soffan. Det var trångt. Det var skönt. Bleppe knäböjde mellan Mortis ben och drog ner hans byxor med tänderna, vilket fick Mortis att skratta så hårt att han nästan sparkade till Bussis i ansiktet. Bussis bara log, lutade sig ner och kysste Mortis medan Bleppe tog honom i munnen.

Det var kaotiskt. Det var fuktigt. Det var så jävla roligt.
Bussis viskade i Mortis öra medan Bleppe sög honom:
”Tänk om vi är i en simulation och någon tittar på det här och skrattar.”
”Då hoppas jag de har popcorn”, svarade Mortis med darrande röst.

Bleppe släppte taget om Mortis kuk och tittade upp med ett bredare leende än vad som borde vara lagligt.
”Min tur att bli riden”, sa han. ”Och ni två får gärna hjälpas åt. Jag är demokratisk på det sättet.”

De bytte positioner. Bleppe låg på rygg på soffan med benen upp i luften, Bussis knäböjde framför honom och slickade honom öppen medan Mortis stod bakom Bussis och tryckte in sig i honom långsamt, djupt. Bussis stönade in i Bleppes lår. Bleppe stönade upp mot himlen.

Mortis stönade som en man som precis hade insett att han aldrig skulle kunna gå tillbaka till vanligt sex igen.
Ljusslingan blinkade i takt med deras rörelser. Musiken svällde. Någonstans i bakgrunden hördes en anka från Motala ström skrika, vilket fick dem alla tre att skratta mitt i akten.

”Är det en anka eller är det Gud som kommenterar?” undrade Bussis mellan stön.
”Gud skulle aldrig låta en anka ha så bra timing”, svarade Bleppe.
De bytte igen. Och igen. Mortis låg underst medan Bleppe red honom och Bussis satt på Mortis ansikte.

Bussis skrattade så hårt att han nästan kvävde Mortis, vilket bara gjorde det bättre. Bleppe böjde sig fram och kysste Bussis medan han knullade Mortis, och i den stunden kändes det som om tiden hade slutat existera. Bara kroppar. Bara värme.

Bara skratt och stön och den absurda känslan av att vara tre idioter som hade hittat varandra i Norrköping av alla ställen.

När de till slut kom – nästan samtidigt, på något mirakulöst, kaosartat sätt – låg de i en hög av svettiga kroppar på den gamla soffan. Bussis fjäderboa var någonstans under dem. Bleppes gummibjörnar hade spillts ut över marken.

Mortis hoodie låg i en pöl av något som kanske var öl, kanske var det något annat.
De andades tungt. Sedan började Bussis fnissa igen.
”Vi är så jävla dumma.”
”Ja”, sa Bleppe. ”Men vi är dumma tillsammans.”

Mortis tittade upp mot natthimlen över Norrköping. Stjärnorna såg ut som de dansade. Eller så var det bara svampen. Eller så var det kärlek. Eller så var det bara tre killar som hade knullat varandra sönder på en bakgård och fortfarande inte kunde sluta le.

”Nästa gång tar vi med mer gummibjörnar”, mumlade han.
”Och en större soffa”, tillade Bleppe.
”Och kanske en anka”, sa Bussis. ”För stämningen.”

De skrattade tills de grät. Sedan kysstes de igen – långsamt, mjukt, som om världen utanför den där bakgården inte längre fanns.

Och någonstans längs Motala ström skrek ankan igen, som om den höll med.

Slut.