Karljohan-Syndromet

Förklaring: Tänk dig ett gäng äckliga gamla gubbar som sitter och stånkar i bastun på badhuset, svetten pissar ner från deras flottiga hakor, handdukarna fladdrar upp och avslöjar deras hängiga, håriga skrev. Ångan är så tjock att det känns som att kliva in i en rövsvettig mardröm, och nere i deras stinkande grenhål händer något vidrigt – deras gamla säckar och förtvinade kukar skrumpnar ihop som en jävla Karljohanssvamp som legat och ruttnat i en lerpöl. Det är inte bara smått och skrynkligt – det ser ut som något som dött, börjat mögla och ändå envisas med att hänga kvar som en sjuk trofé.

Exempel: Tänk dig gubben Kjell, 75 jävla år, som vinglar in i bastun med sin äckliga, flottiga kropp, slänger av sig handduken och tror han ska chocka polarna med en kuk som sett sina glansdagar. Men nej – där nere hänger Karljohan-Syndromet i all sin vidriga prakt: en liten, slemmig svampstubbe till kuk som ser ut som den smält i värmen och börjat växa grönmögel, och en pung som liknar två gamla, svarta plommon som ramlat av trädet och börjat jäsa i en pöl av sitt eget piss. Det luktar som en blandning av ruttet kött och sura raggsockor, och kompisen Lasse spyr nästan när han skriker: "Helvete, Kjell, vad fan är det där för äcklig svampkuk? Ser ut som du stoppat en rutten Karljohan i kallingarna och glömt den sen midsommar! Gå och bränn skiten innan den börjar krypa iväg själv!" Alla vrålar av skratt medan Kjell försöker täcka över eländet med en hand som ändå bara gör det värre – nu ser det ut som han försöker runka en död svamp.